Intressant omgång i Premier League!

Full omgång i engelska högstaligan som i morgon kompletteras med det sena måndagsmötet mellan Aston Villa och Southampton. Helgens matcher bjöd på flera intressanta och kanske smått överraskade resultat, andra mer självklara.

Under lördagen fick vi se ett vilt kämpande United som kunde, efter mycket hjärta, själ och ett bländande målvaktsspel ta med sig alla poängen från Emirates mot Arsenal. Ett Arsenal, som ändå får ses som något av ett favoritlag för United att möta på senare år. Matchen i sig var underhållande, fartfylld och svängig. Arsenal hade det mesta av spelet men skapade inte överdrivet mycket målchanser, dock ett par klara. De Gea var för dagen omutlig i Unitedmålet och fick endast kapitulera till Girouds 1-2 kanon! Ett United som i och med segern för första gången på ett tag tar sig upp på en fjärdeplats som i nuläget innebär europaspel/europakval. Ett klart fall framåt.

City kunde till slut betvinga Swansea efter mål av Toure. Citys spel hackar fortsatt och har en tuff uppgift mot Bayern i Champions League i veckan. På Stamford Bridge var det däremot inget snack om saken, och hade det inte varit för en storspelande Ben Foster i West Bromwichmålet så hade siffrorna blivit klart mycket större än 2-0. Mål av Costa, Hazard och en tidig utvisning för Yacob i West Brom betydde att allt efter matchminut trettio bara kan betraktas som en transportsträcka. Chelsea såg precis så där självklara och extremt kontrollerande ut som bara Chelsea under Mourinho kan göra.

Idag (söndag) fick vi se ett Liverpool som återigen föll igenom, denna gång mot Crystal Palace borta. Det började bra när Lambert gjorde 1-0 efter bara två minuters spel! CP kämpade sig dock in i matchen och kunde mycket tack vare Bolassi och Jedinak till slut titulera sig segrare efter en imponerande uppvisning i hjärta och inställning. I kvällens sista match mellan Hull och Tottenham fick det senare nämnda laget med sig alla tre poäng efter en felaktig utvisning och en del flyt. En viktig seger för Tottenham i vilket fall eftersom den gjorde att man inte halkade allt för långt ner i tabellen.

Konstateringar från helgens omgång är följande:

• Kan United behålla inställningen är de återigen att räkna med.
• Chelsea kommer med största sannolikhet vinna PL i år.
• Liverpool blir nog inte bättre än ett mittenlag denna säsong.
• Tottenham är helt utan riktlinjer och styrning och kommer fortsätta att tappa poäng här och där. Man har tur idag.
• Striden kring både 3-4:e platsen och vid nedflyttningsstrecket kommer bli riktigt jämn i år.
• Crystal Palace är på väg uppåt.

/Mattias Sundqvist

Svenska herrlandslagshandbollens utveckling och till viss del utvecklingen inom svensk landslagsidrott

Efter att ha varit hemma en vecka med avslitet korsband så har man hunnit tänka och fundera en hel del kring saker och ting. Jag har två ämnen jag vill behandla. Men jag väljer att spara det andra till ett annat tillfälle eftersom jag inte känner att jag har tillräckligt mycket kött på benen. Ämnet jag tänkte beröra kort idag är den olyckliga utvecklingen inom svenska herrarnas handbollslandslag. Där vi gått från ett mästarlag till ett mediokert landslag (med undantag för OS- silvret 2012).

För några veckor sedan så lämnade handbollsspelaren Kim Ekdal DR in handduken för fortsatt landslagsspel. Det är onda knän som sätter stopp för att Kim ska kunna kombinera både klubblag och landslag. Han väljer alltså att gå samma väg som Marcus Alm gjorde för ett antal år sedan, kanske tiotalet år nu, minns inte riktigt. Under Bengt Johanssons glansdagar hade sådana här val varit otänkbara. Det var en annan tid då, ett annat Sverige, en annan inställning. Det finns en gammal historia om hur "Bengan" bänkade fyra spelare i en final för att de saknade hunger. Han hade efter avancemanget till en final i EM eller VM frågat spelarna: Är det någon i truppen som känner sig nöjda med att vi är i final? Och fyra stycken hade svarat ja. Då sa Bengan, bra då sitter ni på bänken i finalen.

90-talets handbollsherrar hade en offervilja, ett "jävlaranamma" och en uppoffrande själ som jag tror att dagens handbollsherrar saknar. Den sista resten kvar av detta jävlaranamma fanns hos Jernemyr och finns nu kanske då slutligen hos Tobias Karlsson som fortfarande är aktiv några få år till. Jag klankar inte ner på Ekdal och kanske inte Alm heller för den delen men konstaterar att detta inte hade varit ett problem för den gyllene generationen på 90- talet. Spelare hade inte tillåtits att göra så här. Moralen var då att man körde rakt in i kaklet, till varje pris. Visst ser konkurrensen hårdare ut nu, med ett franskt landslag som haft bra handbollsspelare under hela 2000- talet, där Karabatic varit en lysande fältherre. Det finns bra nationer som Danmark med Hansen, Kroatien, Spanien, Island om de lyckats få fram en stabil målvakt samt Polen m.m. vilka varit på uppåtgående under en längre tid. Fortfarande så talar statistiken sitt tydliga språk och det är inte direkt att det har saknats talanger i svensk handboll, vi får ständigt fram nya. Men landslagets status har omvärderats och i en värld där det är viktigare att tjäna pengar än att visa hjärta så är det tyvärr ingen oväntad förvandling, men fortfarande en beklaglig sådan för alla som är handbollsengagerade. Detta problem är inte isolerat till handbollen utan finns i basketen med Jerebko, ishockeyn med KHL spelare, m.m.

Det är väl kanske precis som med tennisen och mycket av annan sport, Sverige är ett för litet land för att konkurrera med de allra största. Kanske hade vi en bättre trupp på 90- talet. Kanske hade vissa länder inte lika bra trupper då. Men anledningen till att Sverige varit bra i sport (ishockey ett tydligt exempel) är därför att det alltid funnits en offervilja, en strävan över att vara en del i något större, kollektivet. För när man ska summera så kan inte Sverige tävla med individualistisk skicklighet, vi är ett för litet land för det. Det säger sig själv att kan man välja mellan 80 miljoner invånare och 9 miljoner så blir alltid landslaget med 80 miljoner bättre, såvida man inte slår dem på andra sätt. Finns solidaritet? Finns offervilja inom en bransch där matcherna duggar tätt och säsongen är lång? Sverige har blivit individualistiskt och frågan är om idrotten kan förbli kollektiv.

/Författat av Mattias Sundqvist

Allsvenska premiären 2014, då fotbollen hamnade i skymundan.

Äntligen vår. Äntligen grönt gräs, vitsippor, sol och värmande känslor. En årstid av hopp, tilltro och tilltagande värme. Det är precis så man kan definiera våren när den kommer i antågande. Allsvenskan i fotboll ligger ofta nära sammankopplad med denna smygande vårvärme. I år känns det dock som att dessa två annars så välsvarvade intåg hamnat isär.

Premiärdagen i allsvenskan kantades av en dödsmisshandel. Vad jag förstår så tillhörde denne Djurgårdssupporter ingen firma eller fientlig supporterklubb utan var bara en helt vanlig kille som ville gå och se sitt favoritlag spela fotboll. Han lämnar nu en familj och i viss mån även hela Sverige i djup sorg. Sällan har man sett så svarta rubriker från sportjournalister och folk som uttalat sig på sociala medier. Man pratar om att krafttag måste göras för att styra upp fotbollen och stävja fotbollsvåldet.

I samband med fotboll har det genom historien ständigt funnits våldsincidenter. Förr i tiden var våldsamheter på arenan det största problemet, ett problem som nu istället flyttats ut i samhället. Min åsikt är att fotboll är en del av samhället och mycket av de problem som finns i stort, återspeglas inom fotbollen. Borde vi för den sakens skull acceptera våldsdåd av denna art? Självklart inte, men vilka signaler sänder samhället ut? Mord kan ge 15- års fängelse och grövre våldsbrott har straffsatser som ofta understiger de som ertappas med ekonomisk brottslighet. Kombinera detta med en växande främlingsfientlighet, en kanske inte helt lyckad integrationspolitik och växande psykisk ohälsa. Det krävs inte en raketforskare för att förstå att det finns polariseringsfaktorer i Sverige.

Jag förstår att man efter en sådan här händelse inte vill skräda orden utan genast utfärda krafttag mot fotbollen. Men är det fotbollens fel? Eller är det attityder och värderingar i samhället som får sina uttryck i samband med fotboll? Visst man kan skapa register av befintliga huliganer (något man säkert redan har) och föra striktare kontroller över vilka som får komma in på arenan. Men då tror jag man missar en viktig del och det är att fotbollen bara är ett uttryck av hur samhället mår i stort, och tyvärr finns det oprovocerade våldet överallt.

/Författat av Mattias Sundqvist