Tunga möten!

Handboll och hockey har varit de senaste inläggens tema, men nu är det åter igen dags för ett inlägg om fotboll. Helgen som precis passerade bjöd på bland annat  Manchester City - Tottenham samt Arsenal - Manchester United. Uppstickarnas match mellan de förra och etablerad rivalitet mellan de senare. En sak av intresse är hur dessa matcher inte längre ses som en verbal mellan managers utan snarare hur insatserna på plan får avgöra kampen. Wenger och Ferguson har lugnat ner sig på senare år, kanske som ett resultat av att Mourinho tog för mycket plats i rampljuset och såg till att vara den aktör som flest managers skulle reta sig på. Samma sak kan dock inte sägas när Liverpool och Manchester United möts, då Ferguson alltid ger sig in i diskussioner, oavsett vem som nu lyckats hålla motsvarande position hos Pool. Detta hör till, och vore tråkigt om den rivaliteten försvann även där.

För att återgå till matcherna då så blev man inte besviken, förutom på Wengers knepiga byte i den matchen. City - Spurs bjöd upp på en händelserik match där de båda lagen inte riktigt visste vem som skulle ta hand om taktpinnen. Scott Parker visar sig vara ett riktigt bra köp av Redknapp men framför honom stod Bale, Van der Vaart och Modric och kunde inte bestämma vem som skulle leda. "Analytikerna" i studion menade att Bale med sin fria roll störde Modric och Van der Vaart, men är de verkligen så simpla i sitt spel att de själva inte kan nyttja fria positioner? Verkar uppenbarligen konstigt, och Spurs föll till slut efter en riktigt klantig kapning av King i slutminuten. Kaxige Balotelli satte enkelt straffen, som ett tydligt besked mot Defoe som sekvensen innan inte haft nerver nog att enkelt rulla in bollen i öppet mål. Senare på dagen missade Gunners återigen chansen att ta en seger mot storebror, där van Persie hade alla möjligheter att göra fler än ett. Men Ferguson skulle inte varit Ferguson om han inte lyckats att ta den segern också. Det är ingen kris i United, oavsett snack som har pågått, för där finns något som många andra klubbar saknar; en självgående maskin där det egentligen inte spelar så stor roll vilka delar maskinen består av. Alla vet vad som ska göras, och detta visar på betydelsen att hålla kvar en manager en längre period och låta denne utveckla hela organisationen. Det är bara att gratulera till en lyckad idé, där Wenger är den manager som närmast har tillåtits bygga, men där resultaten har uteblivit för att etablera en liknande maskin.

Idag, onsdag är det dags för återigen ett stormöte, mellan Liverpool och City. Pool har 1-0 från bortaplan och om man inte låtsas att man möter ett lag av mycket sämre status, bör man kunna ta sig hela vägen till final. Det är dags för en utökning av pokaler hos Liverpool!

Författat av: Markus

Från ljust till becksvart!

Så kan man benämna den förvandling som skedde i torsdags kväll. Från att ha varit vidare med hyfsade förutsättningar så är man nu nästan helt chanslösa att avancera till en eventuell semi- final. Efter att Makedonien slått ett svagt Tjeckien och efter att ett piggt Tyskland fullkomligt kört över ett viljelöst Sverige (om vi undantar Ekdahl) så känns det bara som att man vill gräva en stor grop och stoppa ner hela Svenska handbollslandslaget i denna. Allt annat än avancemang av Serbien och Tyskland i mellanrundan är fullkomligt ologiskt, omöjligt och orimligt. Hejdå för denna gång Staffan, Ola och co.

Becksvart kan man även titulera Barcelonas nya fullkomligt övergräsliga tröjor. De har nu längre inte bara världens grisigaste och mest osympatiska lag, de har även världens absolut fulaste tröjor. Denna utveckling som startade för några år sedan håller fortfarande i sig och verkar i och med nästa års upplaga fullkomligt eskalerat. Men va fan, det är helt rätt tycker jag och väl i linje med Barcelonas utveckling.

I helgen finns en del godbitar att vila ögonen på, bland annat City- Spurs och Gunners- United. Själv ska jag jobba så jag får inte njuta av detta, men håll till godo!

/Författat av Mattias Sundqvist

Vädrar sund optimism inför Sveriges fortsatta deltagande i handbolls- EM!

Igår spelade Sverige mot Tjeckien, en match som Sverige vann relativt komfortabelt med 33-29 sett till hela matchen, även ifall det såg lite svajigt ut på slutet då Tjeckien fick spela sex mot fyra.

Imponerade bland de svenska spelarna gjorde Kim Andersson som än så länge helt majestätiskt leder sitt lag genom fenomenala mål och framspelningar (den liggande knorren var en delikatess, likaså många framspelningar till kanterna). Kantspelarna Lundström och Ekberg imponerande, Ekberg som säkert satte sina straffar, kontrade in några baljor och för övrigt var skärpt i sina avslut, Lundström som var säkerheten själv och gjorde några viktiga mål.

Försvarsspelet och målvaktspelet lämnade dock lite övrigt att önska. Låga räddningsprocent på både Palicka och Sjöstrand, lite obeslutsamt i samarbete mellan ettorna och tvåorna som ledde till några utvisningar och väl lätta mål. Mittförsvaret såg dock helt okej ut och Jernemyr verkar vara piggare än på länge. Kan disciplinen i försvarslinjen höjas och målvaktsspelet förbättras så ser det ändå lovande ut. Vinst mot Tyskland imorgon så finns det goda chanser att nå en eventuell semi- final!

/Författat av Mattias Sundqvist

Upp till bevis Kim Andersson!

Handbolls EM står klämtande vid dörren, 19.30 ikväll smäller det av. Jag är för ovanlighetens skull ganska dåligt insatt i detta mästerskap, men vet en sak. Eftersom landslaget har fått flera återbud på skadade och omotiverade spelare, jag menar Marcus Alhm vad är grejen? Så vilar ansvaret återigen på en man vars axlar aldrig varit tillräckligt stora för att bära ett landslag. Jag pratar givetvis om Kim Andersson. Själv har jag aldrig riktigt gillat honom, jag vet inte ifall det handlar om att han förstörde mitt 31-23 och 31-25 tips vilket snuvade mig på någon tusenlapp genom att skicka in 32-23 back in the days, eller ifall det är hans psyke och beslutsamhet som aldrig riktigt verkar hålla i de blågula ränderna.

Det är härligt att se Pallicka uttagen i målvaktsuppställningen tillsammans med Sjöstrand. Det är tråkigt att Jonas Källman saknas, att Carlén är skadad. Sverige har en ganska tunn trupp som inte har råd med dippar i mästerskapet, men vi har och andra sidan börjat vänja oss vid detta. Glansdagarna från 90-tal och en bit in i milleniumet är förbi. Handbollens världstopp har som så mycket annat i sportvärlden förbättrats och breddats och den svenska dominansen likt den vi hade inom tennisen är förbi. Ola och Staffan har dock spetsat upp svensk handboll och tagit den tillbaka på rätt spår. En fjärdeplats senast i VM på hemmaplan är inte fy skam. Om denna bedrift ska upprepas eller tom förbättras så krävs det dock ganska mycket. Ett solit och urstarkt försvarsspel ala Karlsson/Jernemyr tillsammans med ett imponerande målvaktsspel, spetsat med en Kim Andersson i form och med psyket på rätt ställe! Det är vad som krävs för att Sverige ska ta sig någonstans i detta mästerskap.

/Författat av Mattias Sundqvist

Lundqvist har tagit tillbaka Rangers till den absoluta toppen!

Det har nog inte undgått någon som har ett öga till NHL att Rangers just nu är stekheta. Hetare än man varit på bra lång tid, ja man får gå tillbaka i tiden till mitten av nittiotalet för att hitta något liknande. 1994 vann Rangers senast Stanley- Cup anförda av Mark Messier, Adam Graves, Brian Leetch, Mike Richter mfl. 2012 heter fanbärarna bland annat Gaborik, Richards och inte minst Lundqvist. Det finns i årets upplaga en bra mix av unga och äldre mer erfarna spelare. Det finns förutom Lundqvist svenskintressen i bland annat Hagelin och Strålman. Det finns en harmoni och en offervilja och ett jävlaranamma som man inte sett sen Messier manade på sina fältherrar. En annan viktig orsak och bidragande faktor är coachen och perfektionisten John Tortella. En coach som man trodde skulle vara nöjd så här långt med lagets placering och prestation, men han vill ständigt ha mer ut av sina spelare och skäller ut och blir förbannad när han inte får det. Han har väckt och sparkat igång divor och han har inspirerat Lundqvist till att börja tro på guld för första gången under dennes karriär.

Ett liv i sus och dus har för Lundqvist blivit blodigt allvar. Istället för att fokusera på vilken porsche han ska ta till träningen eller matchen så finns nu allvarligare och alltmer närvarande tankar om saker som glimmar i burväktarens sinnen. Lundqvist har varit outstandig i år. Han har varit bra tidigare säsonger men i år har han varit helt brilliant. I nio av de tio senaste matcherna har han släppt in två mål eller färre. Det känns som en kniv i hjärtat varje gång Lundqvist vilas till förmån för Martin Biron. Det är dock en nödvändighet eftersom Rangers omöjligt kan vinna Stanley- Cup utan en Lundqvist i sin livs form för det är precis vad han är i nu. Rangers var mer eller mindre utspelade mot Pittsburgh under hela matchen natten till lördag, men det spelar ingen roll när svensken fullkomligt spikar igen. Endast ETT skott av trettioåtta går in, ett enda. Rangers förmår bara att skjuta tjugoen skott men vinner med 3-1, makalöst.

Rangers ligger tillsammans med Boston i toppen av den östra divsionen och hela NHL, det har inte hänt tidigare under 2000-talet. Efter en knackig inledning verkar allt stämma för de rödblå. Om Lundqvist kan konservera sin form, Tortella fortsätta att skälla ut sina spelare och ungdomarna fortsätta att växa så ser det spännande ut för Rangers. Lundqvist val (kanske av bekvämlighet) att stanna i den stora staden kanske till sist visar sig att vara ett genidrag. Målvakter är ju som bekant bäst när de närmat sig trettio, så låt de sista ljuva åren, bli de bästa i hans liv.

/Författat av Mattias Sundqvist

Knepiga resultat, gedigna skadelistor och oslagna rekord!

Nyårsaftons Premier League fotboll innehöll en hel del överaskningar. Efter att Liverpool imponerande hade besegrat Newcastle på fredagskvällen, mycket tack vare en pigg Bellamy, så var det planenligt dags för fotboll på Nyårsafton. På grund av den tuffa matchningen i ligan under jul och nyårshelgen så sattes många lag på prov, allra tydligast topplagen Chelsea, United och Tottenham men för all del också Arsenal.

Förluster både i United och Chelsea lägrena. Arsenal klarade sig undan med blotta förskräckelsen, samtidigt som Tottenham bara nådde oavgjort borta mot ett visserligen svårspelat Swansea. United hade inför matchen mot bottenlaget Blackburn inte mindre än tolv personer på skadelistan, därför rockader i backlinjen och mittfältet blev nödvändiga. Ett trögflytande mittfält, en klumpig anfallare, en tveksam domarinsats och ett mycket osäkert försvar med De Gea i spetsen var bidragande orsaker till förlusten. Jag är säker på att det definitivt inte var så här Fergusson ville fira sin 70-årsdag.

Något målrekord för Van Persie blev det inte heller. Holländaren stannade på 35 baljor och blev därför ett kort bakom Shearer på 36 mål under en säsong. Van Persie hade ett ruskigt målsnitt under framförallt november månad, något som tyvärr inte höll i sig December. Nostalgiska Newcastle supportrar jublar lite i smyg samtidigt som Van Persie säkert grämer sig...

/Författat av Mattias Sundqvist