Handbolls EM står klämtande vid dörren, 19.30 ikväll smäller det av. Jag är för ovanlighetens skull ganska dåligt insatt i detta mästerskap, men vet en sak. Eftersom landslaget har fått flera återbud på skadade och omotiverade spelare, jag menar Marcus Alhm vad är grejen? Så vilar ansvaret återigen på en man vars axlar aldrig varit tillräckligt stora för att bära ett landslag. Jag pratar givetvis om Kim Andersson. Själv har jag aldrig riktigt gillat honom, jag vet inte ifall det handlar om att han förstörde mitt 31-23 och 31-25 tips vilket snuvade mig på någon tusenlapp genom att skicka in 32-23 back in the days, eller ifall det är hans psyke och beslutsamhet som aldrig riktigt verkar hålla i de blågula ränderna.
Det är härligt att se Pallicka uttagen i målvaktsuppställningen tillsammans med Sjöstrand. Det är tråkigt att Jonas Källman saknas, att Carlén är skadad. Sverige har en ganska tunn trupp som inte har råd med dippar i mästerskapet, men vi har och andra sidan börjat vänja oss vid detta. Glansdagarna från 90-tal och en bit in i milleniumet är förbi. Handbollens världstopp har som så mycket annat i sportvärlden förbättrats och breddats och den svenska dominansen likt den vi hade inom tennisen är förbi. Ola och Staffan har dock spetsat upp svensk handboll och tagit den tillbaka på rätt spår. En fjärdeplats senast i VM på hemmaplan är inte fy skam. Om denna bedrift ska upprepas eller tom förbättras så krävs det dock ganska mycket. Ett solit och urstarkt försvarsspel ala Karlsson/Jernemyr tillsammans med ett imponerande målvaktsspel, spetsat med en Kim Andersson i form och med psyket på rätt ställe! Det är vad som krävs för att Sverige ska ta sig någonstans i detta mästerskap.
/Författat av Mattias Sundqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar