Svenska herrlandslagshandbollens utveckling och till viss del utvecklingen inom svensk landslagsidrott

Efter att ha varit hemma en vecka med avslitet korsband så har man hunnit tänka och fundera en hel del kring saker och ting. Jag har två ämnen jag vill behandla. Men jag väljer att spara det andra till ett annat tillfälle eftersom jag inte känner att jag har tillräckligt mycket kött på benen. Ämnet jag tänkte beröra kort idag är den olyckliga utvecklingen inom svenska herrarnas handbollslandslag. Där vi gått från ett mästarlag till ett mediokert landslag (med undantag för OS- silvret 2012).

För några veckor sedan så lämnade handbollsspelaren Kim Ekdal DR in handduken för fortsatt landslagsspel. Det är onda knän som sätter stopp för att Kim ska kunna kombinera både klubblag och landslag. Han väljer alltså att gå samma väg som Marcus Alm gjorde för ett antal år sedan, kanske tiotalet år nu, minns inte riktigt. Under Bengt Johanssons glansdagar hade sådana här val varit otänkbara. Det var en annan tid då, ett annat Sverige, en annan inställning. Det finns en gammal historia om hur "Bengan" bänkade fyra spelare i en final för att de saknade hunger. Han hade efter avancemanget till en final i EM eller VM frågat spelarna: Är det någon i truppen som känner sig nöjda med att vi är i final? Och fyra stycken hade svarat ja. Då sa Bengan, bra då sitter ni på bänken i finalen.

90-talets handbollsherrar hade en offervilja, ett "jävlaranamma" och en uppoffrande själ som jag tror att dagens handbollsherrar saknar. Den sista resten kvar av detta jävlaranamma fanns hos Jernemyr och finns nu kanske då slutligen hos Tobias Karlsson som fortfarande är aktiv några få år till. Jag klankar inte ner på Ekdal och kanske inte Alm heller för den delen men konstaterar att detta inte hade varit ett problem för den gyllene generationen på 90- talet. Spelare hade inte tillåtits att göra så här. Moralen var då att man körde rakt in i kaklet, till varje pris. Visst ser konkurrensen hårdare ut nu, med ett franskt landslag som haft bra handbollsspelare under hela 2000- talet, där Karabatic varit en lysande fältherre. Det finns bra nationer som Danmark med Hansen, Kroatien, Spanien, Island om de lyckats få fram en stabil målvakt samt Polen m.m. vilka varit på uppåtgående under en längre tid. Fortfarande så talar statistiken sitt tydliga språk och det är inte direkt att det har saknats talanger i svensk handboll, vi får ständigt fram nya. Men landslagets status har omvärderats och i en värld där det är viktigare att tjäna pengar än att visa hjärta så är det tyvärr ingen oväntad förvandling, men fortfarande en beklaglig sådan för alla som är handbollsengagerade. Detta problem är inte isolerat till handbollen utan finns i basketen med Jerebko, ishockeyn med KHL spelare, m.m.

Det är väl kanske precis som med tennisen och mycket av annan sport, Sverige är ett för litet land för att konkurrera med de allra största. Kanske hade vi en bättre trupp på 90- talet. Kanske hade vissa länder inte lika bra trupper då. Men anledningen till att Sverige varit bra i sport (ishockey ett tydligt exempel) är därför att det alltid funnits en offervilja, en strävan över att vara en del i något större, kollektivet. För när man ska summera så kan inte Sverige tävla med individualistisk skicklighet, vi är ett för litet land för det. Det säger sig själv att kan man välja mellan 80 miljoner invånare och 9 miljoner så blir alltid landslaget med 80 miljoner bättre, såvida man inte slår dem på andra sätt. Finns solidaritet? Finns offervilja inom en bransch där matcherna duggar tätt och säsongen är lång? Sverige har blivit individualistiskt och frågan är om idrotten kan förbli kollektiv.

/Författat av Mattias Sundqvist