Igår hade jag tänkt ut precis hur jag skulle börja det här inlägget, "punchline" skulle vara följande: "Nu är äntligen landslagsfotbollen över och vi kan börja fokusera på det viktiga här i livet, nämligen klubblagsfotboll". Ett lagom provocerande och fränt uttalande som jag trodde skulle ta skruv. Idag finns inte de känslorna kvar. Landslagsfotboll har för mig vaknat till liv igen. Jag hade räknat ut mitt eget land Sverige. Tänkte att det skulle bli en play-off match där vi troligtvis åkte ut. Det var lite som Olof Lundh sa igår efter matchen då Kim Källström besökte tv4 studion, som för övrigt leds på ett eminent sätt av en förtjusande Anna Brolin. Lundh påpekade för Kim hur viktigt det var att kunna behålla en hög högstanivå under kommande EM, något som Sverige inte förmått under stora delar av kvalet.
Igår hittade Sverige en nivå som jag inte trodde fanns, de visade moral, kämparglöd och kyla. Jag funderade och ifrågasatte mycket av Hamréns arbete inför denna match, inte för att jag på något sätt ville ha tillbaka Lagerbäck, men det fanns många hål i den defensiva coachningen under tidigare kvalmatcher. Mot Holland klaffade allt, ja allt. Markeringsmissen som Huntelaar får nicka in 1-1 på, är den enda fläcken på ett annars helt underbart panorama.
Frågan man ställer sig, varför just igår? Varför klarar Sverige av att visa upp det här spelet mot ett på pappret övermäktigt Holland? En delförklaring måste vara att Sverige generellt trivs bättre mot lag där man inte strikt behöver föra spelet utan istället kan försvara med omdöme och gå framåt vid tillfälle. Vi har 2-0 segern mot Spanien 2006 som ett kvitto på detta och fler exempel finns. En annan delförklaring är Elmanders kapacitet när han får en större roll. Elmander var lysande igår, Elmander var lysande mot Spanien. Den kanske största förklaringen var att inte Ibrahimovic spelade.
Missförstå mig rätt, alla lag Zlatan spelat med får ytterligare en dimension i sitt spel. Problemet brukar vara att Zlatans roll blir alldelles för stor, och i ett kollektiv som Sverige vet jag inte om det finns plats för en individualist av den kalibern. Han ska alltid vara störst i sitt lag, allting ska kretsa kring honom och när han inte levererar så finns det ingen annan bakom som gör det, det låser sig. Hamrén har särbehandlat Zlatan. Ett landslag som vid seger går direkt till EM borde få känna stöd av sin lagkapten från åtminstone läktarhåll. Vart befann sig kaptenen då? Jo i Italien. Det håller inte. Jag bryr mig inte om anledningarna, det håller helt enkelt inte. Zlatan är för stor för landslaget och jag skulle vilja likna det vid förbannelsen som vilade över MODO Hockey då Peter Forsberg återvände från NHL. Spelet låste sig med Forsberg på plan. Ett tydligt exempel på när en spelare blivit för viktig, Henrys sista tid i Arsenal är ett annat.
Hur det går för Sverige i ett kommande EM kommer vara beroende av hur Hamrén väljer att hantera sin storstjärna och lagkapten. Trots sin mognad och mer uppoffrande spelstil ser jag inte Zlatan som lagkapten eller ledare för Sveriges landslag.
Författat av: Mattias Sundqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar